Jag sitter här en aning sentimental och lyssnar på "Man in the mirror". Jag kan inte riktigt få in i skallen att Michael Jackson faktiskt är död. Vår tids Elvis är borta och jag fick aldrig en chans att se honom.
Den 29 januari 2010 hade jag hoppats på, då jag faktiskt hade lyckats få en bra biljett till att se honom i London.
Han har haft så stor plats i mitt hjärta i flera år så lite ledsen är jag nog. Det är synd att en sådan talang bara försvinner.

Det gör mig också lite arg när jag tänker på hur han måste ha mått dom senaste 10 åren iallafall. Det har väl egentligen inte skrivits något direkt positivt om honom sedan "History"-albumet 1995. Inte konstigt han blev "galen" mot slutet. Andra kändisar knarkar, rakar av sig håret, blir alkoholister och visar sina depressioner och frustration mot media på så sett. Michael Jackson har väl visat den på sitt lilla vis, med operationer, umgåtts med barn, bott på tivoli/zoo osv. som har lett till smeknamnet "Wacko Jacko". Inte konstigt att all stress och press, plus hans fysiskt dåliga hälsa till slut ledde till en hjärtattack.


Hans skivor kommer nog att spelas lite extra i min CD-spelare nu i dagarna också ska jag unna mig ett Michael Jackson-maraton med konsert-DVD:er, Moonwalker, filmen Thriller och lite annat smått och gått. Kanske gräma mig lite extra att jag inte såg hans History-turné i Göteborg 1997.